Utan titel
Min blinkning blir för lång. Jag ser på dig att du såg
vad som hände. En trötthet, eller kanske uppgivenhet i dina
ögon innan du vänder dig ifrån mig. Fast jag försökte
att bara låta det passera, stelnade jag till den där halva
sekunden när vi förlorade kontakten?
Du vänder dig bort för att du inte orkar en gång till.
Du orkar inte ge mig tid och du orkar inte torka några tårar
och du orkar inte en enda gång till bli jämförd med dem
du föraktar. Jag förstår dig.
Bröstkorgen skakar, jag andas tyst med öppen mun för att du ska slippa höra gråten när jag reser mig ur sängen. Två stängda dörrar mellan oss när jag sitter på toaletten och snyter snor och tårar. Så tyst jag kan men lungorna tar luft när de behöver och kippar efter andan. Det försvinner inte, de försvinner inte. Händer och en andedräkt, jag har försökt skrubba bort den så många gånger att jag inte försöker igen. Den har lagt sig bakom höger öra, ner för nacken.
Jag stannar i soffan i natt. Vardagsrummets mörker är helt likgiltigt. Bland dina papper, kaffefläckar och filtar väntar jag på att det ska gå över.
Somliga vill väl kalla det ångest. Men jag har sett ångest.
Räddförattdöångest. Andetagensomintegerluftångest.
Det är något annat. Jag försöker att inte längta
för mycket efter någon slags tröst. Det kan vara farligt
att ta skydd undan sorgregnet när det piskar i ansiktet. Jag ska
hålla mig undan det enda som tränger andedräkten åt
sidan för en stund. Fast det är allmänt känt att man
kan lindra smärta med smärta. Men dit kan jag ju inte gå.
Det är ett jävla jobb att bara andas här varje dag. Många
minnen som vill bli levda. Är de så oroliga att de ska blekna
med tiden?
Det är din beröring som tar mig dit. Hur länge orkar du riva upp såren utan att mena det? Hur länge orkar du med mig?
Jag försöker att inte bry mig om. Att fortsätta som om
inte, du vet, det just hände. Precis här och precis nu, men
vi vet aldrig innan, vet bara om andedräkten i nacken men det är
svårt att prata om den också. Du orkar inte med det här.
Inte jag heller.
Det är ju jag, säger du, det är ju jag, nu.
Och någon annan på samma gång, inifrån huden,
skinnet, köttet, åren, tänker jag.
Du vänder dig bort, för du orkar inte förstå en
gång till.
Och fast jag säger att det inte är så tar minnena plats
i dina fingrar, i dina händer som blir någon annans. Det är
dig jag blir arg på, du som är här. Jag vill slå
dig sönder och samman, jag vill inte att du tar på mig att
du andas på mig jag är livrädd att du ska lämna mig.
Jag vill göra dig illa. Det går inte att prata om det. Bara
de tydliga delarna kan vi röra vid ibland, svinet som bröt min
arm du vet. Men de vanliga smekningarna, om och om och om igen, som rinnande
vatten har de gjort spår, spåren i hällarna är kvar
efter tusen år, har du tänkt på det?
Det vet jag att du har.
Du är varm och nära. Jag vill ha dig som man vill ha den man vill ha. Jag vill ha dig närmare ändå, vill ha dina händer mellan benen men lyft inte håret från nacken och andas inte på mig så där. På en hundradels sekund stelnade allt som var varmt, kylan från förr, skådespelet jag var så duktig på, inprogrammerat i kroppen. En robot bortom kontroll. Kroppslig respons intränad mot allt vett, ingen sans, men när man lyckas. Vad skicklig man är som slutat känna.
Jag var så skicklig när jag träffade dig.
Vardagsrummets mörker är helt likgiltigt. I huset mitt emot är lamporna släckta. Tyst det är i husen. Alla sova, släckta äro ljusen. Hela sången. Inte låta tankarna vandra fritt. Förr eller senare kommer jag att somna. En liten tablett nu hjälper till. Inte sjunka djupare, inte tänka fritt, tänka rätt är bättre. Tyst i husen, alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen. Sover du? Tänka rätt. Somnade du om där inne? Tänka rätt. Tänker du att det får vara nog nu? Orkar du inte mer? Vad tänker du, vad säger du i morgon? Tänka rätt för fan. Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippe tipp tapp. Tipp. Tipp. Tapp.
Jag var ju så skicklig när jag träffade dig. Som inte kände någonting.
Det gick ju så bra. Ett tag. Tills du fick mig att sänka garden. Släppa in dig och ut de andra. De skulle precis flyga iväg när deras skuggor fastnade i mitt skinn. Hoppsan. Du och jag skulle gå i solen, varma och osårbara. Förälskade. Skuggorna vilade bara, log, skrattade helt jävla sinnesslött, väntade. Visste att de skulle vinna till slut. De som var lättförtjänta pengar. De som betalade och gick. De som var glömda när dörren stängdes. Nollorna. Torskarna. Dropparna som urholkar stenen.
Tipp. Tapp. Tipp, tapp, skuggor smyga fram ur vrårna, lyssna, speja, väntar tills du inte orkar, tick, tack, tick, tack, smyga fram på tårna, låtit maten vara, alla tankar vara, snälla folket, barnaskara. Tipp. Tipp. Tapp.
Du säger att det inte är mitt fel. Du säger att det var
på grund av att. Du säger att du förstår.
Dina teorier är pålästa och genomtänkta och väl
motiverade och på alla familjemiddagar och fester tiger vi eftersom
det inte var mitt fel, det var ju på grund av att. Men skammen bryr
sig inte och den smittar på dig också.
Alla ord i ditt huvud tar slut när jag stelnar till en mikrosekund för att du kysser mig i nacken. Jag vill inte låtsas om det jag vill låta dig göra som du vill men det gör dig bara till en av dem. Du föraktar de som tar, som trampar runt för pengar men bakom ditt hjärta ligger stenen, den som inga teorier rår på. Ändå, trots allting. Varför? Varför skulle just jag?
För att jag inte visste. Eftersom teorierna gällde då,
innan. Ja, andra teorier än dina förstås.
Jag var ju så skicklig när jag träffade dig. Nu är
jag skicklig på att snyta gråtsnoret tyst i vardagsrummet
som inte bryr sig. Som om någon bryr sig. Jag vill sova nu, jag
vill bara sova mig bort. Jag vill tro på dig nu, jag vill tro mig
bort. Tro på alla morgnar du lagt dig bredvid mig i soffan och sagt
”vi kommer runt det”. Det är fint av dig. Det är
storsint. Det är nog kärlek. I den kärleken är vi
två men kampen är min. Allra helst skulle jag vilja svepa en
vinare och ge mig ut i natten. Tipp. Tipp. Tapp. Allra helst skulle jag
vilja få tillåtelse att ge upp nu. Tick. Tick. Tack.
Emma